Jag vill ha den krokig och slingrande, gärna som en stig i skogen där jag inte ser över nästa krön. För när vägen är helt rak, så jag kan se den tydligt hela vägen fram till målet, då blir jag uttråkad och trött.
Jag har gärna en riktning i livet, ett uppdrag, ett mål, men sekunden jag vet hur alla steg ska gå till så blir jag uttråkad och för trött för att göra dem. Precis lika seg som när jag går efter en lång platt raksträcka, jag tappar intresset. Omgivningen skiftar inte så huvudet kan bara mala på och jag behöver inte vara uppmärksam. Och när jag inte är uppmärksam blir jag inte närvarande och då blir det inte roligt. Därför kan jag gå längre längs skogsstigar, helst helt nya så jag måste vara verkligt uppmärksam för att inte tappa bort mig. Varje krön och kurva erbjuder en ny vy som jag kan låta mina sinnen ta in. Och detsamma tror jag speglas i mitt liv. Jag vill gärna problemlösa och låta mina sinnen underhållas i vägen fram till ett mål. För då håller jag mig närvarande och det blir så mycket roligare. För oj vad det är kul att lösa problem och kluringar. Så kul att jag skapar problem och utmaningar när livets väg känns lite för platt och lugn.
Vad får dig och dina sinnen stimulerade? Har du lätt för att bli understimulerad? Och har du några problem i livet som du skapat för att undvika att det ska kännas tråkigt?
Lämna ett svar